søndag 12. august 2012

Propellern som försvann i Oslofjorden

Efter veckans arbete i Strömstad åker jag som planerat till Horten och mannen min. I helgen är också Victor hos oss och vi har bestämt oss för att segla till Son, en pittoreskt liten konstnärsby på Östfoldsidan. Vinden kommer från söder och ligger på ca 5 - 6 m / s och vi hoppas på en fin tur över fjorden. Vi har inte haft ett helt okomplicerat förhållande till båtens storsegel under sommaren så det är med skräckblandad förtjusning som storseglet hissas utan PROBLEM denna gången. Min hjärtklappning återgår till normal och mer hälsosam takt och adrenalinpåslaget med svettningar och uttalad muntorrhet uteblir denna gången. Fin solig segling över fjorden med en maxfart på 5,3 knop. När vi närmar oss Son skall seglet ner........ spänningen stiger och hjärtklappningen och muntorrheten gör sig påmind men seglet försvinner in i rullmasten på ett sätt som om det aldrig gjort något annat!!!! Alla drar en lättnadens suck och vi har en härlig kväll i Son.

En koncentrerad styrkvinna.
På söndag eftermiddag är det dags att styra mot Västfoldsidan och Horten igen. Vinden kommer fortsatt från söder och ligger på ca 5 m/ s. Storseglet rullas ut, åter igen utan problem och nu
känns det som det skulle kunna bli en trevlig vana, med ett fungerade och medgörligt storsegel.

Kryssar över fjorden i maklig takt och när vi närmar oss Horten startas motorn och vi förbereder oss på att reva storseglet, vinden har nu ökat till närmare 12 m/ s. Plötsligt upptäcker jag att kaptenen ser lite fundersam ut...han är cool men jag märker ändå en nyansskillnad när han utbrister " jeg tror vi har mistet propellern"

Mitt alarmsystem går igång direkt....Förlorad propeller betyder att vi inte har någon styrförmåga, vi kan inte segla in till hamnen för det är ett trångt sund och den erfarenheten har vi inte, vi ligger lite för nära klippor på styrbords sida och katastroftankarna avlöser nu varandra i rasande takt och detta ser mannen min och lille Victor tittar på mig med stora ögon och frågar " Åse er det farlig å miste propellern?" Blicken från mannen min som manar till skärpning och så snabbt som möjligt och frågan från lille Victor får mig att lämna mitt katastofläge och jag hör hur jag svarar " Nää det är inte alls farligt att mista propellern...... Det är nästan lite göy"

Vi kommer överens om att vi behöver assistans och kaptenens broder som också är ute på sjön kontaktas och i 12- 13 m/ s ser jag mig själv stå i fören, och jag önskar att jag kunde skriva att jag stod där med fladdrande hår i vinden och med en segerviss min men sanningen är att jag struntar hur mitt hår ser ut och att mitt ansiktsuttryck nog skulle kunna beskrivas som skräckslaget men beslutsamt när jag kastar en bogseringslina till broderns fru som tar emot och fäster linan i deras båt.
Sothis på land for propellskifte.
Här påbörjas en bogsering med hårfina säkerhetsmarginaler och jag upptäcker att den säkerhetslinan som utan undantag skall kopplas på vid riskabla situationer inte är kopplat någonstans. Vi anländer vid kajen vid Indre havn utan fler missöden och det är med en euforisk känsla som jag sätter fötterna på bryggan...Under kvällen äter vi tacos, dricker öl och vi pratar oavbruten och i mun på varandra om dagens happening....och jag som är helt övertygad om att jag inte är en kvinna som går igång och behöver " kickar" i livet är inte lika övertygad längre.....